Min förlossningsberättelse.

Här kommer min förlossningsberättelse. En vecka efter dagen d. Innehåller inga äckliga detaljer och bilder.

Den korta versionen:

Förlosningen var uuutdragen och lååångsam till först, men fysiskt lätt till slut, och jag kände att jag ganska långt hela tiden hade kontroll över läget.

Den långa versionen:

Fredag morgon den 24.2 vaknade jag kl 6 och märkte att jaha, nu känns sammandragningarna annorlunda och nu är det på riktigt. Inte längre bara magont utan det tog ont även i ryggen och baklåren. Sammandragningarna kom med 10 min mellanrum, men var inte så smärtsamma att jag inte samtidigt kunde sitta i soffan med ett barn i famnen eller torka ett smutsigt ansikte samtidigt. Jag var på en långpromenad och på en shoppingtur, men utan någonslags inverkan. I dethär skedet trodde jag nog ändå att babyns födelsedag skulle bli 24.2. Sammandragningarna kom med 10 min mellanrum hela dagen, förutom en 2h paus på eftermiddagen. Då sov jag en stund. Sedan fortsatte det på samma sätt. Suck, tänkte jag då, kan inte det börja hända något mera?

På kvällen ca kl 23 minskade mellanrummet mellan värkarna till 5 minuter och jag tog fram min uppvärmbara havredyna som smärtlindring. Jag ville inte gå och lägga mig, så jag gick varv på varv på varv runt köket här hemma och pausade till med 5 min mellanrum för en sammandragning, andades 10 djupa tag, och fortsatte promenaden igen. Kl 02 tog sammandragningarna abrupt slut. Då började jag bli smått frustrerad. Vilade en timme på soffan, men kunde inte sova. Efter någon timme fortsatte sammandragningarna som förut, med  5 minuters mellanrum, så jag fortsatte min nattliga vandring. Sakta men säkert blev det lite smärtsammare, men inte sådär “på riktigt ont”. Kl 6 (alltså 1 dygn efter starten) tyckte jag att det var dags att fara till sjukhuset, främst för jag ville ha lite miljöbyte (kände mig smått tokig av att ha gått runt runt i flera timmar i ett annars sovande hus och så ville jag fara iväg innan barnen vaknade.

Framme vid Jorv blev det förstås kurva och mätning. 2 cm öppen. Då var jag nära tårarna, JAG VILLE JU ATT NÅGOT SKULLE HÄNDA, jag ville känna RIKTIG SMÄRTA! Nå, det blev istället att gå framochtillbaka i sjukhuskorridoren och stanna upp med 5 min mellanrum och pusta dedär 10 djupa gångerna. Vi gick på en promenad ute också, för att få lite miljöombyte igen. Vid nästa kontroll ett par timmar senare var läget inte just bättre, så vi bestämde oss att fara till Ikea för morgonmål istället. Jag kan medge att vid dethär laget var jag milt sagt frustrerad…

När vi kom till IKEA började det ÄNTLIGEN hända. Där på parkeringsplatsen kom den första RIKTIGT sjuka sammandragningen. Nå, vi gick ändå in och åt morgonmål och valde ut wc-skåp till vårt nya wc. Under sammandragningarna försökte jag se cool ut och låtsades studera intensivt nån produkt så att ingen skulle börja titta undrande på mig. Sammandragningarna kom med exakt 5 min mellanrum och räckte exakt 10 djupa andningar.

Kl 12 var vi tillbaka till Jorv och då var jag 5 cm öppen. Fick på sjukhuskläder och tillträde till förlossningssal (jag har aldrig tidigare fått tillträde till förlossningsal i ett såhär tidigt skede så det kändes ganska skoj). Jag valde ändå att fortsätta vanka av och an i korridoren. Med 5 min mellanrum kom sammandragningarna och jag stannade vid fönstret och beundrade utsikten och andades 10 djupa andetag och fortsatte sedan min promenad. Emellanåt satt jag i gungstolen och slumrade faktist till mellan sammandragningarna. Kl 13.15 checkades jag på nytt, 7 cm öppen och redo för spräckning av hinnorna. Jag var i dethär skedet ganska trött pga av utebliven sömn, så jag tyckte det skulle vara bra med nånslags smärtlindring så att jag skulle få vila lite före krystningsskedet. Barnmorskan föreslog spinal och ringde efter läkaren. Samtidigt satt min man i stolen och avslutade en kaffekopp och sa att det kommer att vara onödigt, inte kommer jag att hinna få nån bedövning. Rätt fick han såklart, med sin erfarenhet av mina två tidigare födslar. När narkosläkaren knackade på dörren en tund senare fick han bara en skakning av huvudet till svar. Kl 13.44 föddes en liten perfekt baby som direkt gav till ett ampert skrik.

Sammandragningarna kom aldrig tätare än med 5 min mellanrum för mig (utom kanske sista 10 minuterna) och räckte aldrig längre än 10 djupa andningar, vilket gjorde att det kändes som om jag hade bra kontroll på läget hela tiden. Smärtan var helt uthärdlig, främst, för jag kunde exakt räkna ut när den skulle ta slut. Krystningsskedet var mellanlångt i mina mått mätt, hela 2 minuter (!) (de tidigare har varit 3 och 1 min…) och jag är supernöjd över att jag faktist lyssnade på barnmorskan och inte bara krystade ut för fullt utan faktist slutade när hon sa stop emellanåt. Det ledde till ett lätt krystningsfas med minimalt med blödning, inga bristningar och en baby med fulla apgar poäng. Allt kändes så självklart och naturligt när hon sedan lades på mitt bröst.

Nu en vecka efter förlossningen har jag använt mina vanliga jeans redan i ett par dagar (jaja, skinnet väller ju nog länge ännu över linningen, men det struntar vi i) och känner att jag kunde fast fara på en ridtur eller vadsomhelst. Tala om så gott som perfekt förlossning.

Det talas om att en förlossning kan jämföras med ett maratonlopp, och efter denhär födseln håller jag nästan med, för under ett dygn gick jag säkert 40 km, ute på promenad, eller runt, runt hemma eller framochtillbaka i sjukhuskorridoren. På söndag hade jag en enorm muskelvärk i benen som kändes nästan värre än eftervärkarna, det säger väl något om hur kort minnet är. Eftervärkarna var jobbiga, mycket jobbigare än under de tidigare förlossningarna, men de har ju sin viktiga funktion och värkmedicin är uppfunnen så det var inte så farligt det heller.

Värkarna ja, min åsikt är att de tar så ont att det inte på något sätt går att beskriva och är omöjligt att föreställa sig det på förhand. Om man varit med om det förut så tror man att man minns smärtan, men det gör man inte, tycker jag, min känsla var nog att “wow, var det faktist SÅHÄR ont det tog!” Men sedan ett par timmar efter förlossningen var smärtan glömd och man fokuserar bara på det lilla nya livet. Kroppen är smart och glömmer fort. För om man inte skulle glömma skulle nog ingen skaffa fler än ett barn. Åtminstone inte jag. Nu talar jag bara om mina erfarenheter av förlossningar och jag är mycket medveten om att mina födslar har varit av det lättare laget. Förlossningar är alla olika och en mycket subjektiv händelse och två förlossningar kan aldrig jämföras med varandra.

På sjukhuset satsade lillen sedan på att äta, äta och äta. Eftersom hon var under 3 kg var det meningen att hon skulle väckas med 3h mellanrum för mat. Under sjukhusvistelsen sov hon en endaste gång i 3h i ett sträck, det var snarare 2-3h mat, följt av en liten stunds sömn och så mat igen. Det togs en hel del blodprov för att checka att hon inte börjat må dåligt av antikropparna jag hade i blodet under graviditeten, men allt var bara fint, så på måndagen fick vi fara hem till det riktiga livet.

Så lite bilder till historien:

I soffan i Jorv. Uttråkad och frustrerad ut för att inget händer.

En timme gammal krabat.

Det bästa jag ätit på länge (måltiden efteråt).

Mor och dotter.

Hemkomsten var sedan en enda fest med ballonger och kaka och förväntansfull familj.

EDIT : MammaMikaela, du visste när vår bebis exakt skulle födas, så skicka mig din adress per email så kanske det dimper ner någon liten överraskning i postlådan!

This entry was posted in baby nr 3., Gravid. Bookmark the permalink.

4 Responses to Min förlossningsberättelse.

  1. Mira says:

    Hej Maria,

    Sydämelliset onnittelut koko perheelle, IHANA UUTINEN! Muistelin, että la olisi näin helmikuun lopussa ja viime kerralla oli puhetta, että kirjoitat blogia, joten googletin Leian ja Tildan nimellä niin löysin tänne. Ja minkä ihanan uutisen näinkään. Luin tuon synnytystarinasi ja vaikka en ruotsintaidoillani kaikkea ymmärtänytkään niin olen ihan liikuttunut ja kyynelsilmin. Aurinkoista ja vauvantuoksuista kevättä!

  2. Naja says:

    Realistisk och bra historia. Tack för att du delade med dig av den.

    Hoppas jag får ställa två frågor:
    1) Eftervärkar, vad är det för något och vilken viktig funktion fyller de?
    2) Jag har också antikroppar i blodet av någon anledning. Vet du mera om vad de är, varför de är där och vilka risker de möjligen kan medföra?

    • muminmamman says:

      Hej!
      Eftervärkarna är sammandragningar som kommer efter förlossningen i samband med att livmoder(muskel)n drar ihop sig igen. De brukar ta ett par dagar och vara värst då man ammar. De brukar också bli värre för varje förlossning, vilket jag instämmer i. De är inte all så sjuka som sammandragningarna före förlossningen, men åtminstone min smärttröskel är minimal efter förlossningen, så jag var inte en med att be efter en max dos panadol.

      Om antikropparna är positiva i blodprovet som tas i samband med 1. ultrat blir det extra undersökning vilka antikroppar det är frågan om och en uppföljning under hela graviditeten i form av blodprov en gång i månaden. Det är inte frågan om något allvarligt i de allra flesta fall, men om antikropparna är mycket förhöjda kan det i värsta fall leda till en hemolytisk reaktion (dvs de röda blodkropparna går sönder) hos babyn i magen och då måste man göra en blodtransfusion medan babyn ännu är i magen. Det är jättesällsynt, i Finland måste det göras på 6% av alla som har förhöjda antikroppvärden.
      Mina värden hölls på samma nivå under hela graviditeten å det ledde inte till något extra. På sjukhuset togs det sedan ett par blodprov på babyn, men eftersom de var ok så är saken ur världen nu. Hoppas det klarnade lite, men fråga mer på rådgivningen, de borde veta om saken där.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Anti-Spam Quiz: