Hej och hejdå!

Nu flyttar jag över till wordpress.com i alla fall. Hoppas ni hänger med!

Nya adressen är: marialindell.com. Klicka här.

Posted in Allmänt tjafs | Leave a comment

Kvällsrutin.

Ungefär såhär kommer troligtvis våra kvällar att se ut i den närmaste framtiden. Kvalitetstid med lillen och tvn.

Jag vet inte om jag borde känna mig lite orolig eller glad, då platsen vi skall flytta till kan översättas från finska till svenska till just -- solsidan!

Posted in Allmänt tjafs | 8 Comments

Kurragömma igen.

Vi tog ett varv till huset igen för att ta ännu mera mått i hemvårdsrummet och lilla wc:t, som båda skall få lite nya skåp. Samtidigt blev det vagnpremiär för Laura. Det gick galant, för vem skulle nu inte vilja sova inpackad i en skön och varm fårskinnssovsäck från år 1980 (eller möjligen 1978).

Nästa vecka börjar det äntligen hända i huset i renoveringsväg. Trapporna skall slipas och betsas hoppeligen i början av veckan och målningen av väggarna påbörjas i slutet av veckan. Sen är det bara intallering av ovannämnda skåp och sedan -- tadaa -- flytt! Tid har vi till den 20.4, så tidtabellen lär nog hålla med god marginal. Flickorna underhöll sig själva under tiden med att leka kurragömma i skåpen -- igen.

Posted in Huset | 2 Comments

Solskensdojjor.

Nu är det bara att vänta tills all snö har smultit bort.

Posted in Kläder | 8 Comments

Systrakärlek.

Tre systrar festfina och redo för kalas.

Posted in Barn | 18 Comments

Min förlossningsberättelse.

Här kommer min förlossningsberättelse. En vecka efter dagen d. Innehåller inga äckliga detaljer och bilder.

Den korta versionen:

Förlosningen var uuutdragen och lååångsam till först, men fysiskt lätt till slut, och jag kände att jag ganska långt hela tiden hade kontroll över läget.

Den långa versionen:

Fredag morgon den 24.2 vaknade jag kl 6 och märkte att jaha, nu känns sammandragningarna annorlunda och nu är det på riktigt. Inte längre bara magont utan det tog ont även i ryggen och baklåren. Sammandragningarna kom med 10 min mellanrum, men var inte så smärtsamma att jag inte samtidigt kunde sitta i soffan med ett barn i famnen eller torka ett smutsigt ansikte samtidigt. Jag var på en långpromenad och på en shoppingtur, men utan någonslags inverkan. I dethär skedet trodde jag nog ändå att babyns födelsedag skulle bli 24.2. Sammandragningarna kom med 10 min mellanrum hela dagen, förutom en 2h paus på eftermiddagen. Då sov jag en stund. Sedan fortsatte det på samma sätt. Suck, tänkte jag då, kan inte det börja hända något mera?

På kvällen ca kl 23 minskade mellanrummet mellan värkarna till 5 minuter och jag tog fram min uppvärmbara havredyna som smärtlindring. Jag ville inte gå och lägga mig, så jag gick varv på varv på varv runt köket här hemma och pausade till med 5 min mellanrum för en sammandragning, andades 10 djupa tag, och fortsatte promenaden igen. Kl 02 tog sammandragningarna abrupt slut. Då började jag bli smått frustrerad. Vilade en timme på soffan, men kunde inte sova. Efter någon timme fortsatte sammandragningarna som förut, med  5 minuters mellanrum, så jag fortsatte min nattliga vandring. Sakta men säkert blev det lite smärtsammare, men inte sådär “på riktigt ont”. Kl 6 (alltså 1 dygn efter starten) tyckte jag att det var dags att fara till sjukhuset, främst för jag ville ha lite miljöbyte (kände mig smått tokig av att ha gått runt runt i flera timmar i ett annars sovande hus och så ville jag fara iväg innan barnen vaknade.

Framme vid Jorv blev det förstås kurva och mätning. 2 cm öppen. Då var jag nära tårarna, JAG VILLE JU ATT NÅGOT SKULLE HÄNDA, jag ville känna RIKTIG SMÄRTA! Nå, det blev istället att gå framochtillbaka i sjukhuskorridoren och stanna upp med 5 min mellanrum och pusta dedär 10 djupa gångerna. Vi gick på en promenad ute också, för att få lite miljöombyte igen. Vid nästa kontroll ett par timmar senare var läget inte just bättre, så vi bestämde oss att fara till Ikea för morgonmål istället. Jag kan medge att vid dethär laget var jag milt sagt frustrerad…

När vi kom till IKEA började det ÄNTLIGEN hända. Där på parkeringsplatsen kom den första RIKTIGT sjuka sammandragningen. Nå, vi gick ändå in och åt morgonmål och valde ut wc-skåp till vårt nya wc. Under sammandragningarna försökte jag se cool ut och låtsades studera intensivt nån produkt så att ingen skulle börja titta undrande på mig. Sammandragningarna kom med exakt 5 min mellanrum och räckte exakt 10 djupa andningar.

Kl 12 var vi tillbaka till Jorv och då var jag 5 cm öppen. Fick på sjukhuskläder och tillträde till förlossningssal (jag har aldrig tidigare fått tillträde till förlossningsal i ett såhär tidigt skede så det kändes ganska skoj). Jag valde ändå att fortsätta vanka av och an i korridoren. Med 5 min mellanrum kom sammandragningarna och jag stannade vid fönstret och beundrade utsikten och andades 10 djupa andetag och fortsatte sedan min promenad. Emellanåt satt jag i gungstolen och slumrade faktist till mellan sammandragningarna. Kl 13.15 checkades jag på nytt, 7 cm öppen och redo för spräckning av hinnorna. Jag var i dethär skedet ganska trött pga av utebliven sömn, så jag tyckte det skulle vara bra med nånslags smärtlindring så att jag skulle få vila lite före krystningsskedet. Barnmorskan föreslog spinal och ringde efter läkaren. Samtidigt satt min man i stolen och avslutade en kaffekopp och sa att det kommer att vara onödigt, inte kommer jag att hinna få nån bedövning. Rätt fick han såklart, med sin erfarenhet av mina två tidigare födslar. När narkosläkaren knackade på dörren en tund senare fick han bara en skakning av huvudet till svar. Kl 13.44 föddes en liten perfekt baby som direkt gav till ett ampert skrik.

Sammandragningarna kom aldrig tätare än med 5 min mellanrum för mig (utom kanske sista 10 minuterna) och räckte aldrig längre än 10 djupa andningar, vilket gjorde att det kändes som om jag hade bra kontroll på läget hela tiden. Smärtan var helt uthärdlig, främst, för jag kunde exakt räkna ut när den skulle ta slut. Krystningsskedet var mellanlångt i mina mått mätt, hela 2 minuter (!) (de tidigare har varit 3 och 1 min…) och jag är supernöjd över att jag faktist lyssnade på barnmorskan och inte bara krystade ut för fullt utan faktist slutade när hon sa stop emellanåt. Det ledde till ett lätt krystningsfas med minimalt med blödning, inga bristningar och en baby med fulla apgar poäng. Allt kändes så självklart och naturligt när hon sedan lades på mitt bröst.

Nu en vecka efter förlossningen har jag använt mina vanliga jeans redan i ett par dagar (jaja, skinnet väller ju nog länge ännu över linningen, men det struntar vi i) och känner att jag kunde fast fara på en ridtur eller vadsomhelst. Tala om så gott som perfekt förlossning.

Det talas om att en förlossning kan jämföras med ett maratonlopp, och efter denhär födseln håller jag nästan med, för under ett dygn gick jag säkert 40 km, ute på promenad, eller runt, runt hemma eller framochtillbaka i sjukhuskorridoren. På söndag hade jag en enorm muskelvärk i benen som kändes nästan värre än eftervärkarna, det säger väl något om hur kort minnet är. Eftervärkarna var jobbiga, mycket jobbigare än under de tidigare förlossningarna, men de har ju sin viktiga funktion och värkmedicin är uppfunnen så det var inte så farligt det heller.

Värkarna ja, min åsikt är att de tar så ont att det inte på något sätt går att beskriva och är omöjligt att föreställa sig det på förhand. Om man varit med om det förut så tror man att man minns smärtan, men det gör man inte, tycker jag, min känsla var nog att “wow, var det faktist SÅHÄR ont det tog!” Men sedan ett par timmar efter förlossningen var smärtan glömd och man fokuserar bara på det lilla nya livet. Kroppen är smart och glömmer fort. För om man inte skulle glömma skulle nog ingen skaffa fler än ett barn. Åtminstone inte jag. Nu talar jag bara om mina erfarenheter av förlossningar och jag är mycket medveten om att mina födslar har varit av det lättare laget. Förlossningar är alla olika och en mycket subjektiv händelse och två förlossningar kan aldrig jämföras med varandra.

På sjukhuset satsade lillen sedan på att äta, äta och äta. Eftersom hon var under 3 kg var det meningen att hon skulle väckas med 3h mellanrum för mat. Under sjukhusvistelsen sov hon en endaste gång i 3h i ett sträck, det var snarare 2-3h mat, följt av en liten stunds sömn och så mat igen. Det togs en hel del blodprov för att checka att hon inte börjat må dåligt av antikropparna jag hade i blodet under graviditeten, men allt var bara fint, så på måndagen fick vi fara hem till det riktiga livet.

Så lite bilder till historien:

I soffan i Jorv. Uttråkad och frustrerad ut för att inget händer.

En timme gammal krabat.

Det bästa jag ätit på länge (måltiden efteråt).

Mor och dotter.

Hemkomsten var sedan en enda fest med ballonger och kaka och förväntansfull familj.

EDIT : MammaMikaela, du visste när vår bebis exakt skulle födas, så skicka mig din adress per email så kanske det dimper ner någon liten överraskning i postlådan!

Posted in baby nr 3., Gravid | 4 Comments

Littlest.

”Sometimes the biggest miracles come in the littlest packages!”

Dehär sanna orden stod på en blomleverans vi fått. Som om det inte skulle räcka med att vi fått den finaste gåvan man kan tänka sig i form av ett eget barn. Nej, vi blir dessutom överösta med en massa fina kort, paket och blommor. Underbara tider.

 

Posted in Allmänt tjafs | 4 Comments

Plask.

Nu börjar vi ha en av de bästa tiderna på året igen. Tiden då det bara är att klä på kurabyxor på barnen och ge dem varsitt ämbare då man är utomhus på gården. Vattnet i pölerna sköter resten. Att klä på barn i full mundering utan en stor klumpig mage är en lyx jag uppskattar massor för tillfället.

Jag måste nog tacka vädergudarna extra i år, för det blev exakt en sådan vinter jag önskade mig. Först kom snön sent, först då Tilda lärt sig gå utomhus ordentligt, sen var själva vintern kort och intensiv, och nu verkar det som om våren plötligt är väg ordentligt redan nu.

Imorgon tror jag att det skall bli utomhuspremiär även för Laura bebisen. Hon hälsar förresten att fast hon för tillfället satsar mest på dethär med att sova i nåns famn hela dagarna så håller hon nog koll på sin viktökning också. Matchvikten har ökat med 120g på två dagar till 3115g. Inte illa!

 

Posted in Allmänt tjafs | 2 Comments

Namnet.

Hej!

Jag heter Laura Olivia Elisabet

Posted in baby nr 3. | 28 Comments

Dagens begagnade.

 

Allt var lite annorlunda år 2008 då jag väntade mitt första barn. Då spenderade jag en hel del av mammaledigheten före babyns födsel vid symaskinen och sydde bland annat lite pyttesmå kläder. Dethär randiga setet är ett av dem.  

Nu under de senaste dagarna år 2012 har jag flera gånger om dagen haft lite av en deja vu känsla. Precis som om jag varit med om dethär förut. Precis som om jag gått och bärt på ett likadant litet paket tidigare också. Eller egentligen två gånger tidigare.    

Posted in Barnkläder, do it yourself | 4 Comments